THE PERFECT GAME

Det gick bra. Det gick nog lite för bra. Jag har gått ner mycket i vikt och spyan kom som ett brev på posten. Förstöra det som är bra. Jag måste förstöra. Jag är inte värd att må bra. Jag har kämpat och kämpat. Fan. C kommer på nyår. Jag vill ju vara snygg då. Gillar honom. Vågar jag? Är rädd att han ska tycka jag är äcklig. Men jag VET ju att han inte tycker det. Det är bara mina spöken som spelar mig ett spratt. Jag ligger i sängen med matångest nu. Vet inte hur mycket jag fick upp innan. Känns som att allt är kvar i magen. Usch, jag vill inte mer. Kan jag inte bara vara normal? Detta tar kål på mig. Dödar mig inifrån. Ser svart. Bara svart.

Det är lördag och solen skiner utanför mitt fönster. Jag har stigit upp och klätt på mig. det tog bara sådär fyra timmar att göra. Nu sitter jag här med en avstängd mobil för jag orkar inte. Orkar inte! kan inte förstå eller försöka förstå? Jag orkar inte hålla masken. Jag vill gå ut på en skön promenad och känna harmoni i kroppen, men det är bara kaos i mig. Vågen visade lägsta vikten för hösten, men jag är inte ett dugg glad för det. Hon på enheten kommer inte bli glad när jag har vägning på tisdag. Minus 5 kg kommer vågen visa. Det är inte på grund av medicinen utan det är för att jag inte orkar. Jag orkar inte bry mig. Jag är så djupt nere i en skit att jag inte vet hur jag ska ta mig upp igen. Kanske att det är julen och skolan som spökar. Jag hatar julen. Alltid denna rädsla om att pappa ska bli sådär full och tyst han alltid blir. Det gör ont i mig. Jag vill inte vara till besvär genom att må dåligt, men nu vet dom lite hur det ligger till. Blir det en skitjul i år igen kommer det vara mitt fel. Bara mitt fel det här året.

Hur gör man får att orka? Jag är så djupt nere i skiten att jag inte vet om jag orkar ta mig upp. Hur finner man en mening med livet igen? Hur hittar man sig själv? Hur vågar man tycka om någon? Hur tillåter man sig själv att tycka om någon? Hur? Jag har så mycket frågor och så lite svar. Jag vågar ingenting. Jag är så äcklig. Hela jag är äcklig. Insidan och utsidan. Motbjudande. Jag förstår inte hur han kan tycka om mig. Han måste ljuga. Vad vill han? Allt jag vill är att somna, men jag vill inte vakna. Jag vill inte dö, men jag vill inte leva.

Jag bloggade lite på den här bloggen tidigare, men raderade alla mina inlägg. Jag har precis börjat behandling för min bulimi som följt med mig i över sju år. Anledningen till att jag börjar blogga igen är att jag känner att jag måste försöka sätta ord på mina känslor. Dels både för att jag själv ska förstå och för att det kanske blir lättare att prata med psykologen då.

I måndags var jag hos henne för första gången. Jag var så nervös. Jag skrattade åt allt hon sa. Hon sa att jag kan dö. Jag skrattade. Hon sa att jag var destruktiv och jag höll med. Jag vet inte riktigt vad jag fick ut av vårt samtal, men jag satt där i 90 minuter. Och skrattade åt allt. Jag kände mig så patetisk. Vad gjorde jag där? När jag gick ut därifrån kände jag mig extremt lättad och glad. Jag kunde inte sluta le, men när jag kom hem och stängde ytterdörren brast det. Satte mig ner på golvet och tårarna trängde fram och rann ner för mina kinder. Varför kan jag inte visa mina känslor när jag är där? Varför ljuger jag för alla? Jag vet att jag inte vill vara till besvär för någon. Inte ens för psykologen, men det är ju hennes jobb att hjälpa. Ändå vill jag inte vara till besvär.

Jag vill vara bäst på att bli frisk och när jag inte kan det blir jag sämst på det. Varför kan inte jag? Varför kan alla andra, men inte jag? Är jag verkligen så värdelös? Det gick så bra söndag, måndag, tisdag, onsdag, men igår slog ångesten till och jag har kräkt för alla dagar jag inte kräkt både igår och idag. Jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte att det ska ta så lång tid att bli frisk. Och jag orkar inte att det är jag själv som måste göra jobbet. Jag ser ingen mening.