THE PERFECT GAME

Jag bloggade lite på den här bloggen tidigare, men raderade alla mina inlägg. Jag har precis börjat behandling för min bulimi som följt med mig i över sju år. Anledningen till att jag börjar blogga igen är att jag känner att jag måste försöka sätta ord på mina känslor. Dels både för att jag själv ska förstå och för att det kanske blir lättare att prata med psykologen då.

I måndags var jag hos henne för första gången. Jag var så nervös. Jag skrattade åt allt hon sa. Hon sa att jag kan dö. Jag skrattade. Hon sa att jag var destruktiv och jag höll med. Jag vet inte riktigt vad jag fick ut av vårt samtal, men jag satt där i 90 minuter. Och skrattade åt allt. Jag kände mig så patetisk. Vad gjorde jag där? När jag gick ut därifrån kände jag mig extremt lättad och glad. Jag kunde inte sluta le, men när jag kom hem och stängde ytterdörren brast det. Satte mig ner på golvet och tårarna trängde fram och rann ner för mina kinder. Varför kan jag inte visa mina känslor när jag är där? Varför ljuger jag för alla? Jag vet att jag inte vill vara till besvär för någon. Inte ens för psykologen, men det är ju hennes jobb att hjälpa. Ändå vill jag inte vara till besvär.

Jag vill vara bäst på att bli frisk och när jag inte kan det blir jag sämst på det. Varför kan inte jag? Varför kan alla andra, men inte jag? Är jag verkligen så värdelös? Det gick så bra söndag, måndag, tisdag, onsdag, men igår slog ångesten till och jag har kräkt för alla dagar jag inte kräkt både igår och idag. Jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte att det ska ta så lång tid att bli frisk. Och jag orkar inte att det är jag själv som måste göra jobbet. Jag ser ingen mening.